Jag saknar en person som fanns i mitt liv! Jag saknar så mycket tänker på henne konstat vet inte ut eller in alla säger att det blir bättre med tiden! Men hos mig blir det bara värre har aldrig gråtit så här inte mitt liv och då är jag ändå nykter! Jag skulle göra vad som helst hon ville! Bara hon tog upp kontakten igen för det här gör så ont! Jag äter intendent sover inte skiter intendent allt mötena hjälper inte det enda jag är nykter! Jag ber till och med till gud gråtande efter henne! Jag har kort och gott kapitulerat! SNÄLLA HJÄLP MIG!

Snacka om att man har för mycket tid!

Sitter på ett café och tittar på människor och inser att jag inte är här och nu! Alla går runt och har ett mål men vad är mitt mål! Hade ett mål var som dom andra på väg någonstans men var är jag nu på väg, ingenstans! Har inga planer eller mål går och drar benen efter mig och mina största problem är att jag måste gå efter en påtår! Har alltid avundas folk som har en förmåga att släppa taget och inte ta något på allvar! Nu är jag här och bryr mig inte om något, vet inte om jag håller på att bli en bättre eller sämre människa känns lite som det kvittar! Tyckte om vissa delar av mitt gamla liv! Har dock inte bestämt mig över vad jag anser om det som händer nu! Känner mig kall och känslo lös som om jag helt stängt den dörren i mitt inre! Väldigt konstig känsla jag som alltid varit en känslo människa har blivit en kall egoist som skiter i det mesta och trivs med det!!

Jag grubblar mycket nu! Det är väl därför jag skriver så mycket här för hjärnan behövs tömmas då och då! Jag upplever att jag är i en dålig film! Hela min tillvaro har blivit helt upp och ner jag har i stort sett ingen kontakt med någon jag tänker går på möten promenerar kommer hem somnar på soffan går upp och åker in till stan och börjar om att gå på möten! Varför ringer jag in inte någon varför sitter jag själv! Varför hatar jag inte personer som lämnat varför ser jag bara min egen del i allt! Jag vet inte och klokare blir jag inte! Försöker få till förändringar i mitt sätt att tänka men jag känner inte för att umgås med folk just nu kanske aldrig! Känns som jag bygger upp ett skydd för släpper jag inte någon så kan jag ju intentioner bli lämnad!
Vilket är så fel att tänka men så tänker jag! För något fel gör eller har jag gjort!

Till råga på allt så har jag fått nackspärr! Måste sluta sova på soffan! Problemet är för mig att minnen kväver mig där inne! Det gör dom i lägenheten också därför är jag ute och rör mig så mycket som möjligt! Men man måste ju sova också!!

Det finns bara en sak idag jag är glad över! Även fast allt känns som en enda stor uppfart eller en lång backe! Så var det inte förut då hade jag tagit på offerkofterna och supit för det var vad jag gjorde för att döva smärtan i mig! Så nu låter jag smärtan komma försöker knyta näven i fickan! Har ett mål att skratta en gång idag! Det var länge sedan nu!

Men jag är nykter i allafall :) och om jag fortsätter så här så kommer det gå bra!

Länge sedan jag kände mig så ensam som nu! Ensam med min sorg och saknad! Ensam med min kamp! Ensam med mig själv! Önskar jag fick hålla någon i handen som inte lämnar eller släpper handen när det blåser! Vet inte hur många gånger till jag orkar resa mig upp!