Mitt stora problem är att jag vill så mycket och älskar så mycket att jag kväver allt och till slut står jag ensam kvar! Har så mycket kärlek u mig som aldrig får luft!

Det är olika hur man är i livet och var man är på väg! Sen hur man ser på saker! För min del så när jag är på jobbet så stänger jag numera av allting som inte handlar om arbete, jag mår bra då! Sen när jag kommer hem så sätter jag mig i fönstret och bara tittar ur och blir tom! Jag ser mina grannar och alla värkar vara så lyckliga i sina liv jag funderar vilka val gjorde dom som inte jag gjorde och det enda jag gör är att längta till att få gå och lägga mig igen så att jag kan få gå till jobbet och känna mig normal! Så ser mina dagar ut! Har ingen ork att engagera mig i något förutom mitt arbete i stort sätt! Vet inte om jag är en tragisk människa eller en människa som gör detta för att bli hel igen och kanske orkar en vacker dag se tillbaka på en som gjort ett bra val att stanna upp och försöka reflektera över sitt liv och istället för att stoppa undan olika känslor faktiskt sitta och bearbeta dom fast det gör ont och tar tid!

Ha en bra vecka där ute!