Mitt stora problem är att jag vill så mycket och älskar så mycket att jag kväver allt och till slut står jag ensam kvar! Har så mycket kärlek u mig som aldrig får luft!

Det är olika hur man är i livet och var man är på väg! Sen hur man ser på saker! För min del så när jag är på jobbet så stänger jag numera av allting som inte handlar om arbete, jag mår bra då! Sen när jag kommer hem så sätter jag mig i fönstret och bara tittar ur och blir tom! Jag ser mina grannar och alla värkar vara så lyckliga i sina liv jag funderar vilka val gjorde dom som inte jag gjorde och det enda jag gör är att längta till att få gå och lägga mig igen så att jag kan få gå till jobbet och känna mig normal! Så ser mina dagar ut! Har ingen ork att engagera mig i något förutom mitt arbete i stort sätt! Vet inte om jag är en tragisk människa eller en människa som gör detta för att bli hel igen och kanske orkar en vacker dag se tillbaka på en som gjort ett bra val att stanna upp och försöka reflektera över sitt liv och istället för att stoppa undan olika känslor faktiskt sitta och bearbeta dom fast det gör ont och tar tid!

Ha en bra vecka där ute!

Efter gårdagens fadäs så är det bara att spotta sig i näven och ta nya tag ser fram mot att få jobba i morgon! Faktiskt skit tråkigt att bara gå runt hemma och lurka! Hoppas ni alla har haft en trevlig helg!!

Vet inte om jag ska skratta eller gråta! För att värka nygter och kunna prata till min mormor som är en av dom klokaste människor jag känner så drog jag i mig 10 stark öl! Helt sjukt och då var jag normal!

Dessutom är det en gammal kollega som dömer spektaklet!

En skum känsla att titta på bandyfinalen med mitt gamla lag SAIK! Spelare jag spelat med och då kom något över mig en stolthet att jag inte bara är skit utan jag har funnits i dessa sammanhang och att inom bandyn har jag och är fortfarande ett namn! Så nu vill jag att SAIK tar tag i det här!

Läste just en artikel i Expressen om en gammal FN soldat som har Posttraumatisk stress! Kände igen mig helt! Man trodde man var ensam om det men så var ju inte fallet! Jag kan bara rekommendera er alla där ute att läsa den!

Ja då var det dax att göra veckoslut! En tom lägenhet med en frusen pizza som kompis vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta! Det jag vet är att jag ändå känner tacksamhet för att det gick så bra denna vecka inte ett klagomål från kunderna och ändå har vi bytt ut nästan hela bemanning plus att jag inte varit chef på 3 år så satt ändå takterna i allt bara flöt. Visst jag kan säga att jag varit helt slut på kvällarna men det är det värt jag mår så mycket bättre att verkligen kunna leverera samt att tillhöra ett flöde, istället för att stå vid sidan och bara få titta på när det enda man vill är att få deltaga! Så jag känner lycka för mitt jobb och det är ju alltid en start! Det privat får jag ta hand om senare en sak i taget, en dag i taget!

Trevlig helg där ute!